Övergiven

Precis hemkommen från träningen.. var värsta mördar passet för mina ben, vilka jag antar kommer ge vika om jag ska försöka resa mig från soffan senare när jag placerar mig där.

Så öppnar man dörren in o hoppas att man ska mötas av Cämils glada humör. Det var becksvart! Så nu sitter jag här ensam o övergiven. Tur att det finns en o annan som har känslan att muntra upp! Så så hemskt är nog inte livet just nu ändå!

♥ L

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0